Så lätt var det att försöka ändra på mitt bloggande. Jag får helt enkelt inse att jag inte kommer lyckas leverera så många inlägg per vecka. Tiden går alldeles för fort och ständigt händer de saker runt omkring, bloggen ligger därför inte i fokus.

Men, i alla fall, vad har hänt sen sist? Jag summerar för er:

Helgen (som här inkluderar torsdagen också) bjöd på en hejdå-middag för Emma som skulle lämna oss på fredag morgon. Grabbarna lagade risotto och ratatouille, det var verkligen smaskens! Jag samlar på mig recept här borta ska ni veta. Vi har turen att ha hamnat i ett sällskap där killarna gärna lagar maten medan tjejerna mer än gärna öppnar vinflaskorna. Parfait!

Det blev en roligt men även sorgsen kväll på torsdagen, vi hade samlat alla Emmas uttryck och de minnen vi haft under tiden här i Aix och skrivit ner de i en silvrig bok på franska som hon fick. Presenten blev väldigt uppskattad och jag kan bara föreställa mig hur roligt de kommer vara för henne att kika i den om en månad eller om flera år. Minnen för livet.

Fredagens lektion var därför lite seg och festligheter väntade på fredagskvällen likaså. Det var Olivas födelsedag vi firade och det gjorde vi genom att samlas ett tag hos Ulrikke först innan vi tog oss vidare till ”Le Frômagerie”, vilket i princip är ett ställe som fungerar som ost- & vinbutik på dagen och på övervåningen har de en mindre restaurangdel som är öppen på kvällen. Olivia hade bokat bord till oss alla, dessvärre ösregnade det i fredags, så istället för att njuta av takterrassen fick vi nöja oss med att sitta inne. Inte helt fel del heller, trevligt sällskap tillsammans med ett gott glas vin samt smarriga ostar.

Lördagen spenderade jag genom att hushålla en mindre brunch hemma hos mig tillsammans med Ulrikke, Manuel och Emmas vän Matilda (som var här på besök). Brunchen varade ett tag och Ulrikke sällskapade mig tills hon var tvungen att gå för att möta upp sin vän som kommer vara här på besök i en vecka. Det hade börjat blåsa väldigt mycket och temperaturen sjönk ordentligt under lördagen. Dock visste nog ingen vad som väntade oss framåt lördagskvällen.

Efter Ulrikke gått överraskade min hyresvärd mig genom att dyka upp vid min dörr när jag låg och tittade på en film. Han ville vara snäll och tömma blomkrukorna igen eftersom det regnat så mycket. Jag uppskattar verkligen hans generösa erbjudande men samtidigt finns det inget värre än att få oväntat besök. Jag låg i sängen och tittade på film, brunchen var halvt bortplockad och jag var definitivt inte på humör för att prata med någon just då. Till råga på allt ringde min franska vän samtidigt som min hyresvärd var där. Vilket gjorde att jag behövde tala franska i telefonen (värsta jag vet, helt omöjligt att förstå varandra) för att bekräfta planerna för kvällen. Detta resulterade i att min hyresvärd skiftade till franska istället för engelska efter jag lagt på, hej och hå. Det var relativt obekvämt innan att han var där och nu var jag tvungen att socialisera mig med honom på franska medan han fixade blommorna. Hello, akwardness. Som tur var tog det inte allt för lång tid och jag kunde relativt snabbt återvända till min säng och min film.

När klockan började närma sig sju var vinden riktigt igång. Just då hade jag ingen större lust att bege mig ut men jag var inbjuden på middag så det var bara att ta en varm dusch och gilla läget. Middagen var väldigt trevlig och vi fortsatte till en hemmafest, där jag komiskt nog träffade min klasskamrat (Aix är bra litet ibland). Jag pratade till mestadels franska hela kvällen (yaaay) och när sällskapet beslöt sig för att gå vidare ut till en nattklubb vek jag mig och gick hem. Jag kan inte ens beskriva hur kallt det var ute just då, verkligen obeskrivligt kallt. Vinden var otroligt stark och rå. Natten som följde fick jag sannerligen uppleva ”le Mistral”. Jag var på riktigt rädd, det lät som att en tornado skulle komma och äta upp byggnaden. Jag hörde träden vina som aldrig förr, mina möbler på terrassen blåste omkull, till och med en blomkruka välte omkull och blev ytterligare förflyttad av vindens kraft. Hjälp säger jag bara. Funderade seriöst ett tag på att ringa mamma eller pappa. Ja, ni förstår hur bra jag sov den natten. Auff. Som tur var vaknade jag upp på söndagen, med alla ägodelar i behåll. 

Det var rätt komiskt att se förödelsen dagen efter däremot. Större delar av ”Cours Mirabeau” (huvudgatan) var lövtäckt och på nyheterna visade de att ett stort kryssningsfartyg i Marseilles hamn hade vält in mot hamnkanten. Ingen liten vind att leka med, jag vill inte ens tänka mig hur det faktiskt skulle vara att hamna i en tornado eller befinna sig där ”Sandy” kommer slå till.

Nog prat om vind, söndagen spenderade jag till mestadels med Ulrikke (surprise!). Jag hann ta en liten söndagspromenad i solen (fortfarande kallt efter le Mistral), handla lite mat och utföra andra ting. Vi gjorde duktigt nog våra läxor tillsammans och senare på kvällen möttes jag upp sällskapet igen för att sällskapa ytterligare. En händelserik helg, men även väldigt mysig och lärorik. 

Idag är det som sagt måndag, jag har haft förmiddagsklass och nu sitter jag kvar i skolan för att skriva på min presentation jag ska ha imorgon. I detta nu känns det helt hopplöst, men som en av mina klasskamrater sa så är jag ju faktiskt här för min egen skull och det är bara jag själv som kan bestämma hur mycket tid jag vill lägga ner på presentationen. Jo tack, det var klokt sagt. Men heter man Elin vill man alltid göra sitt bästa. Veckans dilemma helt enkelt. Jag gör nog på ett ungefär mitt bästa (haha lät bra) och så får det gå som det går helt enkelt. Temat/påståendet är - ”Idrottsstjärnor är förebilder runt om i hela världen, som t.ex. Zidane, kan de göra mer än professorer för att lyckas utbilda de yngre”. Ett intressant ämne men väldigt svårt att navigera sig fram i en debattform, om jag får säga det själv…Bonne chance! 

Så för att ta vara på min tid ska jag därför runda av detta inlägg, det som väntas framöver i veckan är födelsedagsfirande för Ulrikke som fyller år imorgon (Woho!), en planerad dagsutflykt till Nice på torsdag och tyvärr ytterligare ett farväl på fredag. Denna gång är det Manuel som lämnar oss, skaran blir mindre och mindre för varje vecka som går. Imorgon har jag bara 1 månad kvar här i Aix. Snyft.